Ja ni kanske undrar vad jag ska göra i Stockholm. Jo, jag ska dit och träffa ett par, kanske tre, bloggtjejer som jag fram tills nu bara känner digitalt. Vi ska prata blogg och ev. lite jobb.

På tal om bloggar:



Jag har hittat en ny favorit som heter Ebba Lagersten.
Om ni gillar Jan Stenmark , kommer ni gilla hennes blogg.
Jag och Jens skrattade högt flera gånger igår då vi läste den "från pärm till pärm" som Ebba själv kallar det man gör då man läser en hel blogg.

Jag bad såklart om hennes bästa TV-minne och fick ett svar som faktiskt var längre än Annas TV-minne från FL. Det trodde vi knappt var möjligt.

"Gah! Hur ska man välja... När jag gick i tvåan eller trean hade vi precis skaffat video och pappa spelade typ in alla filmer som gick. Så varje dag efter skolan gick jag raka vägen hem och såg på "Polisskolan" 1-4. Jag var dödskär i Mahoney (Steve Guttenburg) Den Martin Timell-liknande buspolisen. Han var ju även med i "Tre män och en baby" och lite såna b-filmer.

Sen tänker jag ofta på ett program som måste gått 98 eller 99 på femman. Med Dominica Peczynski och killen från Jockey- och Synsamreklamen. De var hemma hos folk och gömde två stycken tusenlappar (inte jämförbart med dagens megavinster haha). Sen skulle de som bodde i huset leta rätt på pengarna och ja... Det var liksom idén. Femman hade för övrigt rätt konstiga program där i begynnelsen. Det fanns ett SOS-program för barn med Niclas Wahlgren som programledare där man fick träffa barn som ringt 90 000 när det skett olyckor. Sen fick de tapperhetsmedaljer.

Jaja... Mitt bästa tv-minne är iallafall från en julaftonskväll. Kanske var det 1999. Jag var 12 år och det hade varit en hemsk julafton presentmässigt. Jag hade bl a fått badhanddukar, morgonrock, underkläder och gul Dubbeldusch (av någon anledning). Ingen hit. När kvällen kom var jag minst sagt putt. Tv-kvällen kom dock att bli fantastisk! Trean visade nämligen "Ett päron till farsa firar jul" (Chevy Chase måste blivit omnämnd i varenda kommentar nu). I pauserna var det stämningsfulla Forbo Forshaga-reklamer. När filmen var slut väntade jag mig också att kvällen var över. Men trean hade andra planer. De visade nämligen "I´m telling you for the last time" - Jerry Seinfelds "sista" stå-uppgig. Gaaaah! Det var fantastiskt. Som en frälsning. Sen blev det en sport att försöka få vara uppe tillräckligt länge om vardagarna för att titta på "Seinfeld" på svt... Nu blir det pinsamt att skriva längre! "





Sen kör vi vidare med Helena från Room and Serve. Detta var den första blogg jag hörde talas om. Och jag antar att alla ni läsare besökt hennes blogg. Det är  en av Sveriges största inredningsbloggar och hon bloggar så proffsigt om inredning och tipsar om allt nytt och låter även läsarnas hem vara med. Hon är dessutom väldigt trevlig och här kommer hennes väldigt trevliga TV-minne:

"Mitt mesta TV-minne handlar om Familjen Macahan. Luke Macahan, han var drömprinsen för mig när jag var 16 år. Särskilt snygg blev han när han lät håret växa ut och han blev alldeles brunbränd under sin flykt. Ett avsnitt utan Luke var värdelöst, som mjukglass utan strössel. Sista avsnittet av Macahans, jag grät och hulkade i soffan, jag riktigt sörjde. Jag spelade in signaturmelodin på min bandspelare, och innan jag somnade under flera månaders tid så lyssnade jag på signaturen och grät. Rewind, rewind, rewind tills bandet gick sönder. Det gick inte att tejpa.
Jag hade en pärm med bilder på Luke. Luke + Helena stod det, inte tvärtom. Jag dagdrömde hur jag skulle flytta till USA och liksom låtsas snubbla över Luke. Han blev så klart kär i mig, vi gifte oss. Oj, vilket stort hus vi hade. Detta var passion, och sanningen är att jag var känd i min klass för ”hon som var kär i Luke”.
Idag när jag ser Luke så förstår jag inte riktigt vad det var jag såg, det kan ha varit leendet och att han verkade lagom farlig och ganska snäll.
Idag vill jag ha min mjukglass med choklad. Som Arragon i Ringen trialogin. Lite farligare, lite manligare. Men jag passar pärmen med idolbilder."






Jag vill också tipsa er om Daniel, denna söta poet bor i Finland och jobbar som lärare.
Han gillar färgstarka kläder, sin mormor Adele (som kryddar bloggen med många visdomsord) och Bobby Ewing, därför förväntade jag mig ett Dallas-moment men det blev det inte.

Här kommer Daniel Fagerholms bästa TV-Minne.

"Varuhuset är mitt första tv-minne. En svensk dramaserie som sändes mellan 1987-1989. Varje fredag satt jag i pappas famn och följde ivrigt med intrigerna i Öhmans varuhus. Ett tjusigt varuhus i Stockholm. Bland personalen gjordes det diverse skumma affärer, från högsta ledningen ned till den försupne Bengt på lagret. En arbetsplats fylld av maktkamp, intriger, brottslighet och passioner. Ett arbetsställe som jag ville arbeta på som liten gosse. Jag minns att min favorit var Sara. Hon var den enda tonåringen i serien, och dotter till Öhmans-chefen. Sara känner sig negligerad av sin ständigt arbetande mor, och söker tröst i dåligt sällskap och lite hasch. Jag led med jäntan. Det var då Sveriges tv-serier började på allvar. Alla tittade vi på Varuhuset. Vi upprördes och förenades i den gemenskap som idag borta. Melodifestival och Idol-tider får ursäkta. Varuhuset i all ära.
Dessutom var 1987-1989 fina hårsvallsår."