Vi sitter på tåget nu.
Surfar trådlöst på SJs nät. Funkar bra.
Jag och Viola är på väg till min morfar , tillsammans med mina föräldrar.

Det var ett tag sedan jag reste med mina föräldrar, men efter bara fem minuter i deras sällskap minns jag precis hur det brukade vara: småtokigt och ostrukturerat.
"Allt löser sig " är ledorden.

Det hela började med att vi skulle vid tågbytet i Malmö överlämna en datorskärm till min lillasyster.
En datorskärm som föräldrarna har lånat under hennes usa-vistelse.
"Men varför bara datorskärmen?" tänker ni kanske. Jo därför datorn körde mamma in till malmö igår, men glömde skärmen.
Jisses.
Så vår packning var lite otymplig: En datorskärm, väskor, bilstol, tre dockor (som viola lovat att hon skulle bära själv), med tillhörande dockresväska som hela tiden öppnas och tappar sitt innehåll på studsbollar, dockskor och småpryttlar. Dessutom mammas picknickväskor som skramlar av kaffekoppar, skagenröra och kaffe.

Väl i Malmö kommer pappa Bengt på att han glömt sina glasögon. Mamma Doris springer in på pressbyrån i jakt på glasögon utan resultat. Vi hinner in på tåget, ganska så precis och pustar ut.
Viola som har bråkat om hurvida overallen ska vara på eller av och vem som ska bära dockorna sitter nu nöjd med en god macka. Hennes hår är galet statiskt då hon vägrar ha klämma. Hon tycker det e spännande och berättar för killen bredvd att hennes pappa har en likadan keps som honom.
Pappa Bengt har suttit obekvämt nu ett tag och fattade precis att det var glasögonen i bakfickan som skavde. Haha.
Doris mackor och kaffe var verkligen värda besväret och smakade riktigt bra.

Viola sitter och ritar. Hon är så duktig och ritar med vänster hand.
Nedan: snigel.
 


Translation:We are on our way to my great grandpa Sven. We are travling by train. Violas is loving it. I´ll be back soon. Above Violas snail, drawn with her left hand.