Frank del 5

Kall blir man om fötterna i dessa skor på vintern, men det verkar inte bekymmra Jens.




Utanför fönstret är allt som vanligt. Vissa människor cyklar förbi medan andra står och väntar på bussen.



Frank har börjat träna på sin "High Five" och sover numer inne hos oss hela natten.



Sprita händerna. Flera gånger om dagen.



Så här såg det ut hos oss i går kväll. Jag inser att det ser vemodigt ut, svårt att göra annat med detta befintliga ljus, men det representerar inte riktigt hur vi känner.
Idag har vi varit på vår första utomhuspromenad med Frank. Det var uppfriskande och gjorde oss glada.
Mindre glad blir jag över att min syster åker hem till amerika idag. Jag bad dem att inte komma hit och ta farväl. Avsked är det absolut värsta jag vet, och jag undviker dem om jag kan.


Frank del 1
Frank del 2
Frank del 3
Frank del 4




Translation: We are still at the hospital with Frank. He has surgery next week, and hopefully we will be back home with him later next week. He has had some problems and we don´t know if or how it will effect him in the future,  we just don´t know. And we have to deal with not knowing and taking one day at a time. It is hard of course, but we feel blessed to have him in our lifes.

I have decided to blog about our stay here, it makes me feel good, but the translation-part takes to much energy at the moment so I will only write in Swedish for a while.

Bare with me.

ni ser ut att ha det fint. vad skönt att ni får ha honom hos er på nätterna och att ni kunnat gå ut. förstår precis det där med avsked... jag tyckte det var lite skönt att inte vinka av min syster på Arlanda den här gången. hellre möta...

Just det du också beskriver tyckte vi var så konstigt när vår dotter hade fötts och hon låg på NEO intensiven en vecka. Utanför fönstret cyklade folk, de skrattade, åt hamburgare, väntade på bussen från sjukhuset. Livet "utanför" fortsatte som vanligt, fast världen i princip stod stilla för oss, så länge vi inte visste hur det skulle går för vår dotter som var sjuk. Rätt var det är står man själv där på utsidan, och livet fortsätter. Vi tänker på er, och påminns om hur det var för oss för 18 månader sedan. All styrka till er fina familj!

Ser mysigt ut... Men Converse mitt i kalla vintern, hmm....

Avsked är jobbigt tycker jag med. Jag undviker det jag med.



Kram till er-

Converse vintertid är fräckt. Det har jag me ;)



Det är bra att Frank övar på sin high five, det är tydligen väldigt viktigt att kunna som bebis.

Å så mysigt med promenad ute... Snart är våren här och då kan man promenera längre :)

Tack för att du skriver om era upplevelser. Känns så fint att få ta del av dom. Stor kram

Jag håller med, avsked är det värsta jag vet jag också!

Vill bara säga att jag tänker på er och hoppas att allt kommer bli bra! Kämpa på!

Ni ser ändå ut att ha det lite mysigt tycker jag. Igår när jag pratade med dig Jens så tyckte jag att du för första gången på länge lät lite gladare. Det kändes så skönt. Inte lätt för en lillasyster när annars så tuffa storebror är ledsen. Extra svårt när man befinner sig på andra sidan jordklotet och inget kan göra för att trösta. Ta hand om er!

Jag skrollade nerät & berät för att se varför ni höll hus där & nu har jag inet ett endaste vettigt ord att säga mer än att Frank har en enorm tur att få just er som föräldrar!

Sköt om er alldeles innerligt - vi har också haft vår resa med två söner, men det kan vi "prata" om någon annan gång.

Oj va ni är fina, Frank & ni allihop!

Jag satt för nån dag sen och skrev ner lite om 2009.

Om när min dotter föddes i mars med akut kejsarsnitt och våran vistelse på neonantalen.

Så läste jag din blogg och kunde inte låta bli att fälla en tår.

Det känns lite likadant.



Jag har skrivit förut, men hoppas att allt går bra för er!

Det är verkligen fint att ni delar med er!

Hoppas ni får komma hem snart.

Lammullsulor till Conversen så blir dem som UGGs sen. Har funkat alla år för mig.

Stor stor kram till er.

Det är med tårar i ögonen man läser om er. Hoppas det ska gå bra.

Kjære dere! Så godt at Frank har fått dere!



Selv lever vi også med ett anderledes-barn med usikret fremtid. Foreløpig går alt bra.Han er blitt åtte år. Og jeg tenker at når hvert 3000nde barn i verden fødes med en diagnose som vår sønns, så er jeg uendelig takknemlig for at nettopp vi fikk ham. Det er slik det skal være på godt og ondt. Angsten må vi leve med, men tross alt gjør den ikke takknemligheten mindre.



Klemmer og varme tanker



Ellen

Allt är så vackert på något sätt. Du skriver om något väldigt personligt. Det är så verkligt och handlar om livet. Jag älskar ditt sätt att använda kameran. Så texterna och bilderna är bara så gripande. Men mycket mer oputtsade, nakna och verkliga än Hallmark korten;-) hihi. Följer ert öde och sänder min kärlek till er!

Det är så fint att ni delar med av er historia. Där ni befinner er just nu med all oro och ovisshet måste vara så svårt. Att ni ändå har modet och orken att berätta för andra tycker jag är enastående. Och vad fina bilderna är, som alltid, de säger så mycket.

Frank kunde inte ha kommit till en finare familj.

Ta hand om er.

vilken underbar liten pojke ni fått.Jag och min man spenderade tre månader med våra för tidigt födda pojkar på neo förra året och vet hur det kan kännas med ovissheten om hur det ska bli,hur liten och obetydlig man känner sig i sjukhusmiljön när man väntar på utlåtanden från läkarna.vår ena pojke fick också hjärnblödning och som du skriver så kan de inte säga mycket om hur det ska gå..blir han "normal"kommer han kunna gå,prata osv.fast jag lärde mig att oavsett hur han blir så är han min son som jag kommer älska över allt annat,och det är det vi kan ge dem,vår kärlek och vårt stöd och att bara vara nära.ta vara på varje sekund av er lilla fina Frank.barnen är det finaste..hur dom än är.

Tack för att du delar med dig! Tänker på er.